Min Cynism

Lemmy Kilmister – White line fever av Lemmy Kilmister.

Har vi det här laget läst ett 50-tal biografier av rockmusiker/artister. Hur många dokumentärer jag sett i ämnet har jag för längesedan tappat rakningen på.

Oftast följer dessa biografier/memoarer/dokumentärer samma mönster.

Först lite om uppväxten, det första bandet, kampen om ett erkännande, genombrottet, förfallet och oftast varvat med historier om sex, sprit och knark. Inte helt sällan avslutas det med tillnyktrande och någon form av comeback.

Merparten av dom biografier jag läst har haft den grundstrukturen. Ibland blir det svårt att skilja böckerna åt på grund av detta.

White line fever är inget undantag.

Jag har tidigare skrivit om Lemmys bok och då skrev jag:

Detta är en av dom bästa självbiografier jag läst. Lemmen bjuder på sig själv och levererar många oneliners och mycket humor. Trots dom många historierna om sex, droger och rock så klarar han att hålla balansen så att det inte blir för mycket. Jo, kanske lite för mycket om dåliga skivbolag.

Nu har jag lyssnat på boken och omdömet är ungefär detsamma. Men nu kan jag konstatera att det som gör att denna biografi speciell, trotsa att den både är slarvigt och dåligt skriven (kan vara översättningen) så har den skriven med mycket humor, engelsk humor.
Sen verkar Lemmy vara mer intresserad att att berätta sin syn på sin karriär än vad många andra artister tycks vara. Detta är inte något jag vet säkert men jag får den känslan när jag lyssnar/läser boken.

Omdömet om att detta är en av dom bästa biografierna jag läst får stå kvar. Är man intresserad av Lemmy/Motörhead och gillar brittisk musik och humor så är det en bra bok. Villa man däremot läsa mer om sex, knark och allmänna svinerier så finn det andra artister man kan läsa om.

Ljudboksutmaningen:
003/050 Lemmy Kilmister – White line fever.

Control 2007
Anton Corbijn regidebuterar med en film om Joy Division.

Jag har aldrig varit något större fan av Joy Division, kanske mest beroende av att jag upptäckte dom försent. Dvs efter min korta tid som lyssnare av Goth-”musik”. Gillar fortfarande Sisters of Mercy men dom andra band av ”samma” typ har jag tröttnat på.

Men tillbaka till filmen.

Control är baserad på en biografri skriven av Deborah Curtis. Numera änka till sångaren Ian Curtis. Hur vida filmen är trogen ”den samma” berättelsen eller biografin lämnar jag till andra att bedöma. Jag konstaterar att Filmen är vemodig men vacker. Anton har valt att jobba helt i svartvit och verkar att ha försökt undvika snabba klipp. Vilket skapar en konstnärlig känsla utan att bli för pretentiöst.

Inlägget pudlicerades först på myrockumentary en borttagen blogg.

Cornelis, 2010.
I ganska så många år har jag lyssnat och beundrat Cornelis Wreeswijk. jag gillar hans underfundiga texter och jag gillra hans melodier. Givet vis så gillar jag inte allt men det mesta.

Därför var det med viss tvekan som jag valde att se filmen. Jag såg en skymt av Hans-Erik Dyvik Husby tolkning i nyhetsmorgon och då gillade jag inta vad jag så eller hörde (han kanske hade en dålig dag).

Men på film var tolkningen bättre, för att inte säga bra.

För någon som gillat Cornelis bjuder filmen inte på något nytt utan förhåller sig mer som en osminkad skildring.

Inlägget pudlicerades först på myrockumentary en borttagen blogg.

Walk Hard. 2007
Filmen om Dewey Cox (John C Reilly) är en fiktiv berättelse som har alla dom rätta ingredienserna för en film om en musiklegend. Filmen är en parodi på Walk the line. Som i sin tur skildrar delar av Johnny Cash liv.

Stundom är filmen ganska kul, men ibland blir det hela för uppskruvat för att passa mig.

Inlägget pudlicerades först på myrockumentary en borttagen blogg.

Walk the line – James Mangold – 2005.
Walk the line är filmen om Johnny Cashs uppväxt till slutet på 1960 talet och giftemålet med June Carter.

Filmen är för det mesta en tragisk historia men det gör den inte ointressant. Den har många bottnar och berör en del tunga ämnen som att förlora en bror, saknade av faderskärlek, missbruk, bekräftelse och kärlek. Både kärlek till musik men framför allt Johnnys kärlek till June.

Stundom kan det bli lite för mycket av det goda och det blir lite långrtåkigt, trots att filmen är välkryddad av Johnnys musik.

Inlägget pudlicerades först på myrockumentary en borttagen blogg.

Rush – Beyond The Lighted Stage av Sam Dunn, 2010.

Det har blivit en del dokumentärer signerad Sam Dunn. Sam Dunn Antropolog och film skapare och kombinerar detta för att döra domumentäter om Rock/Metalband och -kultur.

Denna gång är det Den Kanadensiska bandet Rush som dokumenteras.

Rush har funnits sedan 1968 och består av Geddy Lee, Alex Lifeson och Neil Peart. I början kallades som för Kanadas motsvarighet till Led Zeppelin. Visst fins det likheter men Rush har alltid gått sina egna vägar.

Dokumentären innehåller många klipp, mycket musik och massor av intervjuer ifrån ”förstå-sig-påare” allt i kronologisk ordning och på ett ganska musik-dokumentärt traditionellt sätt.

Global Metal av Sam Dunn, 2008.
Efter Sam Dunns första film ”Metal – A Headbanger’s Journey” fick han brev och mail från hela världen där Metalfans berättade om ”sin” metal. Detta ledde till att han begav sig av på en resa mer eller mindre jorden runt för att träffa Metalfans och uppleva hur hur metalmusik låter och definieras i andra kulturer.

Jag tycker detta är en mycket intressant dokumentär. Filmen innehåller en hel del skön musik, vilket är kul. Men framförallt tycker jag det är kul att en annars så utskälld och baktalad musikgenre kan fungera som befrielsemusik och medverkade till att skapa demokrati.

Metal – A Headbanger’s Journey av Sam Dunn 2005.

A Headbanger’s Journey är en fantastisk dokumentär av Antropologen Sam Dunn. Han tar med oss på en resa om och med Heavy Metal.

Dokumentären innehåller många härliga klipp från massor av Metalband. Intervjuer med musiker och förstår-sig-påare. Allt för att försöka förklara vad metal är och vad som definierar metalkulturen.

Detta lyckas han göra bra och med en skön blandning av djupaste alvar och humor.

Inlägget pudlicerades först på myrockumentary en borttagen blogg.

Madonna – Queen of Pop (2007)
Hittade denna film hos ginza för 10Kr. En intressant dokumentär om Madonnas karriär. Intressant men inte fantastisk då dokumentären har en viss känsla av snabbspolning framåt. Dock är det kul att se Madonnas vilja till att bli en megastjärna.

Metallica – Up Close And Personal – DVD & Book set.

Det finns massor av Dvd:er som gör anspråk på att berätta den ”osminkade” sanningen om Metallica. Denna bidrar med en del nytt, iaf för mig. Då har jag ändå lyssnat på metallica se 1983-84.

Sanningarna kommer ifrån diverse citat och amatörmessigt inspelade videoklipp och intervjuer. Allt i en osalig blandning. Det hoppas vilt mellan årtal och album. Det hela ger en känsla av Bootleg.

Boken som medföljer utgör också själva fodralet är skriven av Michael Smith och är till stora delar en intervju mellan Michael och fotografen Harold O, journalisten Joel Mclver och Martin Hooker grundare av Music For Nations. Det hela är inte så spännande.

Dvd bör nog ses som en del av en samling för den som har det mesta av Metallica.

”My guitars are my umbilical cord.
They´re directly wierd to my head”
Kirk Hammett

Inlägget pudlicerades först på myrockumentary en borttagen blogg.